Jennifer Brolin

Når vi största möjliga lycka genom perfektion? Jag älskar allt som inte hör till det vanliga, just för att jag tror på att vi människor mår bättre av att veta att somliga är lite knäppa ibland. Där somliga är oss alla som lever och knäppt är utöver den vanliga normen på hur människor anses ska vara. 

             Varför ska allt vara perfekt? Blir livet bättre av att känna till det perfekta eller till och med leva i det? Och när är det perfekt? Somliga anser att perfektion är en knäckemacka med perfekt skurna avocado bitar på, där perfekta avocadobitar är lika stora och inte det minsta kladdigt uppskurna. Somliga anser att perfektion är att höra någon annan berätta om hur otroligt världsbra förhållande hen har. Men vad vet vi egentligen om någon annan människa? Jag tror att människor som är olyckliga med sig själva söker sig till det "perfekta" genom människor, bilder, overkliga drömmar osv, just för att känna att man åtminstone strävar åt ett perfekt liv, eller låtsas leva i det tillsammans med ovanstående.

             Jag är inte bitter på långa vägar men varför ska allt vara så perfekt? Jag känner att ju mindre jag strävar åt att imponera på andra, skryta om det ena och det andra och leva i perfektion, desto mer känner jag hur min egen självkänsla ständigt växer. Jag, Vi, behöver inte bekräfta för omvärlden att vi mår bra, för det gör vi inte emellanåt. Vi kommer aldrig att ständigt må bra trehundrasextiofem dagar om året, för vi är alla som berg- och dalbanor ibland. Och så länge man fortfarande känner att man behöver bekräfta för någon annan att allt är bra, fastän det egentligen inte är det, så kommer man heller aldrig få hjälp, aldrig visa sanningen för sig själv, aldrig lyckas bearbeta med sig själv   - och på så sätt aldrig nå största möjliga lycka.

Därför vet jag att visa upp en fasad av perfektion inte hjälper en själv att nå största möjliga lycka. 

 

 

j

Det här är mysigt. Det är mysigt. Att trivas med sig själv. Som omväxling