Landet utan tid och rum
Det är alltid en speciell känsla man bär på när man är bortom landet. En känsla av lugn och lycka av att leva i absolut presens nutid. Efter några dagar har man anpassat sig till ett liv helt utan tider i ultimat frihet att göra precis det man vill göra för stunden. Lika fint som det är att komma iväg är det att återvända hemåt. För när man har gjort allt det där man velat göra, men inte haft tid för hemma, ja då längtar man tillbaka till rutinerna igen. Konstigt egentligen. Att man aldrig blir nöjd. För efter en vecka på hemmafront med jobb och rutiner igen - ja då vill jag tillbaka. Till ett tidslöst land.
Fulländat
Jag tror att livet vill att vi ska leva det
Varken för kort eller för långt för att inte upplevas
Jag tror på människan och att vi formades till att kunna åstadkomma allt. Livet är för kort att inte se till att göra allt vi någonsin drömt om. Men samtidigt är livet det längsta man någonsin kommer att få uppleva, så att inte ha fått någon chans att uppfylla allt det man vill göra beror antingen på att livet är orättvist eller att man är för bekväm för att resa sig och sätta in en fot på ett spår man vet kommer att föra en själv vidare.
Det känns som en lättnad att jag släppt allt som har med prestationsångest, misslyckande, krav, nervositet och osäkerhet att göra. Alla är nybörjare någon gång, därför är ingenting för pinsamt för att inte kunna säga vad man vill, tänker eller tycker. Livet är för kort för att hålla inne hemligheter i form av förälskelser, tankar, frågor och drömmar. Om ingen vet vad du vill, hur ska dem då kunna ordna det rätt för dig? Om ingen vet hur du känner, hur ska då kärleken i ditt liv kunna få dig omkull? Om ingen vet någonting om dig, hur ska dem då kunna se dig som den person du är?
Livet är tillägnat till oss. Det är en ren och skör gåva och det är inte förrän man vågar gå ut i världen, vågar ta hjälp, tar för sig och gör det rätt för sig som man börja leva det på riktigt. Det första steget som barn var svårt. Det tog ett år, till och med några månader till efter det, för många att börja lära sig gå. Varför tar det sen så många år ytterligare för många att ta första steget ut i världen? Ut mot det riktiga livet. Det första steget är alltid det svåraste men när du väl tagit det så märker du snabbt att det andra och tredje steget blir lättare att ta sig an.
Att börja plugga, att börja träna, att börja läsa, att börja söka sig till det man strävar efter, att börja ta det första initiativet och att börja gå mot världens alla möjligheter är alltid det mest fruktade första steget att ta. Men som barn klarade vi det för att det ligger i människans natur. Vilket enbart är ett stort bevis på att människan ska gå framåt av impulser, drifter och lust. I det stora hela kan livet helt enkelt gå ut på att låta sina impulser, drifter och lust bara få fullföljas. Att vägra häva lusten att skapa är det som gör att du börjar leva livet på riktigt. I slutändan får du det som många menar är livets innebörd - största möjliga lycka.
