Jag är slutkörd.
Idag maxade jag gränserna, totalt. Detta tack vare morfars förtjänst, då han pushade mig till max. Jag traskade idag upp klockan halv nio och vaknade raskt till av att telefonen ringde, åt frukost och inom beloppet av tjugo minuter hade jag träningskläder på mig. Idag skulle jag ut och springa i spåret. Dessvärre fanns det ingen jävel att springa med, eftersom morsan skulle till Kista och shoppa.
Räddaren i nöden? Jo, morfar. Anledningen till varför jag vill ha någon att springa med är för att det helt plötsligt kan dyka upp i den mörka skogen underliga människor. De går i halvtakt och man kan nästan börja undra över vad de gör där, eftersom den 'träning' de utför inte ser ut att ge något.
Hursomhelst, så sprang jag 4,6 km med fart och denna gång sprang jag i alla uppförsbackar. När jag efter första varvet kom fram fick jag en tid på 12,25 minuter på 2,3 km och hade en puls på 210. Nästa varv; en minut söligare och en puls på 220. Jag var svimfärdig, men gav inte upp. Morfar pushade och jag var nöjd efter de fem intervallöpningar jag, efter löpningen, gjorde i trettio meters brant uppförsbacke. Tack morfar för den absolut givande träningen!
Räddaren i nöden? Jo, morfar. Anledningen till varför jag vill ha någon att springa med är för att det helt plötsligt kan dyka upp i den mörka skogen underliga människor. De går i halvtakt och man kan nästan börja undra över vad de gör där, eftersom den 'träning' de utför inte ser ut att ge något.
Hursomhelst, så sprang jag 4,6 km med fart och denna gång sprang jag i alla uppförsbackar. När jag efter första varvet kom fram fick jag en tid på 12,25 minuter på 2,3 km och hade en puls på 210. Nästa varv; en minut söligare och en puls på 220. Jag var svimfärdig, men gav inte upp. Morfar pushade och jag var nöjd efter de fem intervallöpningar jag, efter löpningen, gjorde i trettio meters brant uppförsbacke. Tack morfar för den absolut givande träningen!
Kommentarer
Trackback
