Den tid som väntar
Känslan av att hösten är närmare än vad man tror, just för att man kommit i fund med att det utanför fönstret börjar bli fem temperaturstreck kallare, är speciell. Känslan av att jag trots med förbundna ögon vet att hösten är påväg, för att jag känner det. I väntan på att det man ibland fruktar för, men också det man längtar efter, ska inleda ett nytt kapitel. Ett nytt kapitel om hur man väljer en tidig morgon att ta på sig sin gamla höstkappa och sin nyinköpta stickade huvudbonad. Trots kylan, så känner man en svag doft av ro. Ro i att infinna sig i nuet av något som man sedan år tillbaka längtat till att bara få befinna sig på. Varje årstid har sin egen tjusning, så som dem nämnde det. Nu i efterhand kan jag mer än gärna hålla med om att det stämmer. Det behöver inte tyda på att jag uppskattar Alla stunder men att få uppskatta det i helhet är bättre än bra.
Vad jag menar är att jag ser fram emot det som denna termin har att erbjuda. Det känns som om jag tar allting just nu för lättsamt, för jag vet att det inte alltid kommer att vara så lätt. Jag vet att jag kommer att få kämpa för att få det jag för tillfället eller på senare år eftertraktar. Det kommer att komma perioder då jag fullständigt är inne i det som gör mig upptagen och att jag inte tänker så pass mycket på resten så som jag hade hoppats att jag kunde göra. Däremot har jag inte nämnt de stunder som får mig att glömma allt det negativa som har varit och som på senare tid kommer att komma. Däremot ska jag inte ha några som helst förväntningar, därför att jag lärt mig att inget kan överskrida mina förväntningar. Men trots det, så kan jag alltid hoppas på att det kommer se ut att bli bra. Innerst inne vet jag att jag måste kämpa för att få det levererat. Så som jag kämpat för att ens få komma i närheten av det som väntar. Kämpa, det kommer jag att göra.
För vem har sagt att det ska vara enkelt?
