Jennifer Brolin

Jag har nyligen skakat av mig mina sista tårar med hjälp av sista avsnittet i säsong 3, OC. I fyrtiofem minuter har jag lyckats med att väldigt enkelt gråta. Det är något speciellt med just detta avsnitt då det i ärlighetens namn känns som om jag för en gångs skull, just med detta avsnitt, kan tänka på något annat än mitt eget. Att det faktiskt finns andra saker som vilar runt hörnet, som är långt ifrån de lilla problem som jag själv stakar mig över idag. 
         Okej. Jag vet. Det är en serie, men vore det på riktigt skulle jag ta mig dit och träffa Marissa.
Nu efteråt känner jag mig en aning uppfriskad, men med dunder huvudverk. Så det passar nog bra att endast gå och lägga sig, eftersom jag ska upp tjugo i sex imorgon.

Kände bara att jag för en gångs skull ville tala om att jag är ledsen över Marissa, att hon inte finns mer.
Men det finfina med tv-program och säsonger är att man alltid kan släppa taget om allt annat och dra sig in i en bedårande värld, som man aldrig har kunnat hysa en aning över att den finns.