Onsdag. Veckans händelse på tuben.
Hur som helst, så är det väl dags att berätta för er som inte vet; jag åker tunnelbana varje dag. Det är inte lika enkelt som det låter. Ibland medför det STORA illaluktande, brakande, muckande konsekvenser. För var dag händer det alltid något nytt på tunnelbanan inom beloppet av min halvtimma.
Det har den senaste veckan inte resulterat något riktigt ovanligt, förutom idag då det brast. Där satt jag, längst in mot väggen, i första vagnen och ignorerade tanken av att det är folk runt omkring mig med hjälp av mitt headset och lite musik. Jag bar på mig mjukisbyxor och en passande mjukiströja, som är ganska vardaglig klädsel för mig mitt i veckan under tidiga morgnar, och halvsov.
Och där kommer han. En tatuerad typisk motorcykel kille med piercing i vänstra ögonbrynet. Han makar sig in på platsen bredvid mig, ännu märker jag ärligt inte att någon har satt sig. Det blir inte särskilt uppenbart förrän jag börjar känna en svag doft av cigarettrök. Äsch, det är väl helt okej.. lite röklukt har man ju inte dött av! Tänkte jag. Och den dagen hörde man aldrig mer från Jennifer...
För jag var hysteriskt upptagen med att försöka på ett döljande sätt hålla för näsan och endast andas med munnen som resulterat till ett strävt sandpapper. Jag ville ju verkligen inte byta plats, det var fullt på alla andra platser. För nu hade verkligen lukten ökat, enormt. Det började klia och sticka i näsan, enormt. Som sagt, det är ju jobbigt att hålla ett stöd för handen som hela tiden åker ned samtidigt som man byter låt var tredje minut på mobilen och håller för näsan på ett döljande sätt. Jag försökte hålla mig till luftkonditioneringen, mestadels av resan med mina tårrinnande ögon. Men så plötsligt hände det! Inom loppet av tjugotvå minuter gick han, gudskelov, av på fridhemsplan och min dag var räddad.
Gud vet vad han hade gjort med ciggen!
