Jennifer Brolin

Nu är jag här. Efter flera månaders väntan så är jag äntligen tillbaka på den enda platsen som jag beundrar framför allt annat i världen. Efter flera månader inlåst i skolans korridorer i väntan på att den 'sköna' helgen kommer, som ändå består till en del av plugg. Det är svårt att uttrycka mina enorma känslor för denna plats, men jag kan inte undgå det faktum att jag känner mig fri. Det är som om jag själv med mitt blonda hår får chans att andas. Bereda plats för en djupandning, samla upp mod till de kommande månaderna för att därefter hålla andan, igen. Men nu är jag här. Jag försöker inte verka bättre än någon annan genom att skryta om min stora kärlek till Koster. Men här finns faktiskt allt jag bara kan drömma om. 
        Jag älskar att ha dagen framför mig och inte ha någonting alls planerat här. Jag tar mig ned från de gråa bergen fyllda av blommor och växter, sätter mig stadigt i min blåa segelbåt. Startar och kör iväg. När jag med handen på ratten möts av en underbar utsikt, kan jag inte undgå att spana in de norska lyxbåtarna som svävandes kör förbi. Och jag undrar hela tiden om dem, med toalett, urskön säng och kök, eller jag på min sketna båt, med segeltillbehör och närheten till vatten.. har det bättre?
       Därefter kommer jag tillbaka, men innan dess har jag hoppat från farfars större båt ned i vattnet ett par gången. Hursomhelst så går uppför de gråa bergen fyllda av blommor och växter och stannar då jag tillslut möts av ett stort gult hus tätt intill den svenska flaggan. Idag byggde jag och Kevvan en drake, vilket tenderade till att bli hur fascinerande som helst. Imorgon skulle jag vilja måla min urgamla koja ny igen.

Och allt gör jag med en vit klänning med bikini som underkläder, som förra året blev gjord till att ha på Koster, ett par gummistövlar, och mina Buddy Holly solglasögon. Jag ler inombords, det gör jag.




Om du någon gång får chansen att åka till Koster, då ska du ta den chansen.