Jennifer Brolin

Just nu har det varit väldigt mycket med det mesta, fotboll och skolan... samt monologer till intagningsprov som nu faktiskt äntligen är över. Jag ursäktar mig för att jag inte har hunnit skriva, även fast jag knappt kan undgå att jag har en positiv nyhet att berätta. Egentligen brukar jag inte föredra att berätta om saker förrän jag är säker på att jag har klarat det, men ibland känns det som en underbar lättnad att få berätta det jag vill berätta.

Var ska jag börja?
Förutom att jag just nu endast ler åt den vackra naturen med dess påbörjade växter och smältandet av snön, så ler jag ännu mer när jag tänker tillbaka på det som just har hänt. Med mina bara ord; jag klarade det. Bara jag.
     Jag har alltid haft mål i livet, just på grund av att jag inte kan fortsätta framåt utan att veta vad jag vill göra med fortsättningen. Det låter som ett behov, men för mig är det mer som en stadga och som får mig ned på jorden igen.
      I tre års tid har min utmaning varit att få komma in, ja nu avslöjar jag det, på Södra Latin. Jag tror på första intrycket och den skolan var mitt mål. Det bara blev så, och det är jag fortfarande stolt över. Jag önskade på högsta betyg på intagningsprovet som består av en uppvärmning, en improvisation och uppspel av monolog inför jury. Men jag visste hela tiden att jag inte skulle förvänta mig för mycket. Det är hård konkurrans.

Igår var jag nervös hela skoldagen, på eftermiddagen grät jag enormt. Jag meddelades igår, tisdag, om mitt slutgiltiga betyg på Södra. Poängen var tjugo. Av tjugo. Jag klarade det. Mina chanser är större nu än någonsin, men jag har inte kommit in ännu. Det är månader kvar, håll ut, håll huvudet kallt och ge järnet. Under tiden önskar jag.