Ur mina egna tankar.
Just nu är jag aktiv i mina mest långvariga, starka och glada dagar, någonsin hittils. Jag känner mig så stark inombords, att det verkar som om ingenting längre kan ställa sig som ett stort grubblande socialt hinder i vägen.
Ljuger jag? Nej, det gör jag inte.
En kylig onsdag, i förrgår, besökte jag Victor Rydberg. Jag förväntade mig finförnäma, snobbiga och egoistiska människor på hög grad och chockades av socialiteten och den glada energin som istället fanns till hands. Visserligen har jag alltid vetat att människor inom det estetiska på gymnasiet alltid har varit väldigt framåt, talat för sig själva och bjudit på sig själva otroligt. Av all spänning kunde jag känna hur jag nästan kände mig som en vuxen kvinna i en 160 centimeters kropp, när jag med mina stolta kläder utvalda av Lotta (tack) bar på min Latte och öppnade mig inför alla, exakt alla. Förutom det faktum att jag sedan provlektionen är stolt över mig själv, så kan jag hädanefter inse det faktum att det känns som att det händer något speciellt nu. Sedan den onsdagen är jag så glad inombords, att ingenting kan skymma undan min glada energi förutom sömnen.. men jag bättrar mig med latten.
Förstår ni vart jag vill komma? Svaret finns i mina egna händer. Jag har hittat de vägar som jag visste fanns, men jag har inte hunnit visa dem tidigare eftersom det är svårt att bryta en vana.
Jag har börjat prata väldigt mycket i telefon. Jag pratar påvägen hem från skolan, på bussen, på tunnelbanan och allt för att berätta mina stunder och även se till att lyssna på andras, även fast jag i alla lägen skulle vilja prata om mitt hela tiden. Med min skinnjacka, ett anteckningsblock, en blyertspenna, läsglasögon, schema, min hatt, latte och en macka i handen på ett café i väntan på att teaterlektionen på Calle Flygare ska med sina tre timmar påbörjas... det räcker, förlåt, men jag är så jävla lycklig.
Ljuger jag? Nej, det gör jag inte.
En kylig onsdag, i förrgår, besökte jag Victor Rydberg. Jag förväntade mig finförnäma, snobbiga och egoistiska människor på hög grad och chockades av socialiteten och den glada energin som istället fanns till hands. Visserligen har jag alltid vetat att människor inom det estetiska på gymnasiet alltid har varit väldigt framåt, talat för sig själva och bjudit på sig själva otroligt. Av all spänning kunde jag känna hur jag nästan kände mig som en vuxen kvinna i en 160 centimeters kropp, när jag med mina stolta kläder utvalda av Lotta (tack) bar på min Latte och öppnade mig inför alla, exakt alla. Förutom det faktum att jag sedan provlektionen är stolt över mig själv, så kan jag hädanefter inse det faktum att det känns som att det händer något speciellt nu. Sedan den onsdagen är jag så glad inombords, att ingenting kan skymma undan min glada energi förutom sömnen.. men jag bättrar mig med latten.
Förstår ni vart jag vill komma? Svaret finns i mina egna händer. Jag har hittat de vägar som jag visste fanns, men jag har inte hunnit visa dem tidigare eftersom det är svårt att bryta en vana.
Jag har börjat prata väldigt mycket i telefon. Jag pratar påvägen hem från skolan, på bussen, på tunnelbanan och allt för att berätta mina stunder och även se till att lyssna på andras, även fast jag i alla lägen skulle vilja prata om mitt hela tiden. Med min skinnjacka, ett anteckningsblock, en blyertspenna, läsglasögon, schema, min hatt, latte och en macka i handen på ett café i väntan på att teaterlektionen på Calle Flygare ska med sina tre timmar påbörjas... det räcker, förlåt, men jag är så jävla lycklig.
Kommentarer
Trackback
