Torsdags, uppspel.
Det märks tydligt nu att vi alla endast går och drar oss i väntan på skolavslutning. Inklusive jag själv. Men frågan är egentligen att om jag fick chansen att spola fram tiden, skulle jag göra det? Jag tror att den sista månaden som vi har framför oss kommer att ha sin erbjudan i bagaget. Positivt. Så svaret är nej.
I torsdags åt jag på café med Rachel, i väntan på att vi i gruppen skulle spela upp vår allra sista pjäs tillsammans. När jag väl kom dit, blev jag förvånad över scenens minimala storlek. Men och andra sidan var allt runt omkring mer än fint, så det mesta resulterade till att bli på topp i alla fall. Jag kan gott ta och nämna att det var en utmaning att få spela på en scen där breda rörelser inte finns plats för. Förövrigt så är jag nöjd med min prestation.
I höst går jag inte längre kvar på Calle Flygare. Varför? Jag söker nya utmaningar i hopp om att inte bli för behaglig med situationen. Jag tror att jag har fått ta del av det Calle Flygare har att erbjuda och att jag är redo att ta mig an de teatertimmar som nu i höst väntar. Dessa fyra terminer har varit en klass för sig, tack för allt.
