Jennifer Brolin

Tiden går fort. Jag menar, alldeles nyss började jag på södra latin. Var inte det förra veckan? Och jag minns julen som något som skulle komma långt framåt i tiden, samt betygen. Och jag startade nyss min blogg, visst gjorde jag? Jag vet att jag spöade Robin i pingis och Markus i biljard nyligen och dagen igår tillbringades i romme med jossan. Några dagar innan var jag på mcdonalds med mina nya kompisar lotta, julia och ludde. Det var heller inte länge sedan jag dansade, med chackan och gänget, som reklamnummer i talangjakten. Förförra veckan så satt jag och julia landqvist vid datorn, men blev påkomna av lars.. gud vet vad vi gjorde. Tur att vi kunde ta oss förbi innervägen.
     Jag tog en sväng förbi Björnbodaskolan häromdagen (nutid), just för att jag var i stort behov av kevins hemmanycklar. Jag välkomnades, gående i personalkorridoren, varmt som alltid. Gåendes i korridoren dyker mängder av minnen upp och jag kan inte rå för att tänka på det faktum att jag aldrig kommer att kunna vara med om samma sak igen, vilket är självklart. Men skulle det någonsin kunnat bli bättre om jag möjligtvis hade varit kvar där i fyra år till? Nej. Åren senare hade varit ett rop på frihet. Frihet till att kunna se sig omkring, utöver det vardagliga. Ta ett steg extra i hopp om ny kunskap och färdighet. Variation. Det ska finnas variation i ens liv, något att kämpa för och därefter kunna se ljuspunkter i det. Socialitet och kännedom. Genom år av variation har jag nu funnit mig till rätta och jag kan känna att jag har utvecklats mer än någonsin. Jag har kännedom om mig själv mycket bättre nu. Jag är öppen, för det mesta. Och allt har gett mig en kickspark in i vuxenlivet, som jag med förtroende tar mig in i. Jag är redo att ta till min styrka och föra den vidare, genom år fulla av kunskap och jag ser mer än gärna framtiden med ett ljust syfte, för det ska jag kämpa för.