Vill jag vara någon annastans?
Farsan bodde ju på landet när han var liten. Farmor och farfar bor fortfarande kvar och varje gång jag tar mig dit öppnas ett helt nytt perspektiv inom mig. Ett perspektiv där tiden inte har någon innebörd och där allt som faller in bara görs. Landet är för mig en anledning att lätta mina fötter från Stockolm, en pressad storstad. När jag väl har lättat mina fötter så fylls jag med enormt av energi. Jag lutar mig tillbaka och hamnar i ett viloläge. En skön känsla och det är just den känslan jag hela tiden eftersträvar. Därför ställer jag mig frågan: vill jag vara någon annanstans?
Jag tror att vi bär på två perspektiv inom oss. Det ena perspektivet är vardagen och det andra perspektivet är det vi ständigt längtar efter. Av ren vana lyckas vi glömma bort vad vi egentligen har att uppskatta och hur mycket möjligheter som egentligen står på spel, i vardagen. I söndags åt jag glass med Julia K vid vattnet i Gamla stan och nu lagom till våren har jag insett att jag glömt hur vackert Stockholm egentligen är och hur lycklig jag är över att bara vara här och känna närheten av allt runtomkring.
Men jag, som så många andra, tröttnar lätt och kräver variation och det är då jag tackar gud för att landet finns.
