Isn't it hard failing
Någonstans långt inom oss tror jag att vi bär på ett viss bekräftelsebehov, vi vill helt enkelt bli sedda. Och när vi väl är det så måste vi ses med någonting som visar att vi lyckats med det vi gjort. Ja helt enkelt ha någonting som visar på att vi lyckats med livet, karriären och kärleken. Och om vi vet att vi inte har lyckats - ja då skyler vi det, i allra högsta grad. Men vi, som inte ens har levt livet till en fjärdedel - Hur jobbigt är det egentligen att misslyckas, i framtiden? Jag menar, är det inte så som man säger: att man lär sig av sina misstag?
Vad jag ville få ut är att ingen bryr sig om vad Du intygar folket att du lyckats med. För dem som bryr sig är inte intressanta och dem intressanta är dem som ändå inte bryr sig. Och dessutom - var går gränsen för när vi har lyckats respektive inte lyckats?
