Det som en gång var stort.
Den rosa cykeln med inpräntad korg är min. Jag använde mig av den när jag åkte till mormor tidigare idag. Mormor blev glad för besöket och likaså jag av hennes närvaro. Jag har varit hemma idag, har halsont, kan knappt prata och är sjukt förkyld. Nog kan jag tycka att det är skönt att vara hemma, ibland. För denna dag har varit min egen. Jag har cyklat och solat med mig själv samt tagit foton på naturen med mig själv. Jag har även läst, med mig själv. Och tro det eller ej: men boken som jag stressläst nu i två dagar på trehundra sidor är utläst och jag grät floder när boken började närma sig sitt slut. Mig äger ingen. Läs den!
Påvägen hem rullade min cykel i 10km/h nedför en backe. Jag vred huvudet över axeln för att försäkra mig om att backen blivit mycketmycket mindre än sist, då jag minns den som den största av dem alla backar jag någonsin sett. Blir allt mindre och mindre ju mer tiden går? För när jag var liten, var allting så stort.
Kom att tänka på dessa katter häromda'n.
