Sen dör man ju

I've been thinking like this before. Rastlösheten är för stor när jag inte kan träna med halsont, kan knappt sitta på en stol, och störst av allt så saknar jag teatern. Jag dör utan känslan av att kunna utforska mig själv och hur många gånger har jag inte saknat det? Därför som jag gillar att dansa, när jag inte spelar. Så förövrigt så blir jag rätt galen utan det. Men jag lugnar mig så småningom, tänker om, börjar om, startar om. Jag tror på det roliga och att det suddar ut en del. Ändå så söker jag utmaningar, hela tiden, för ingenting skrämmer mig längre
 
Först föds man ju 2012 
Ingenting tar slut, det bara börjar

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0