Måste man fejka en annan karaktär?
Vi måste lära oss. Eller jag måste lära mig. - Att sluta bry mig om vad andra tycker. Rent tekniskt så sker det omedvetet. Jag menar om någon säger att jag är ful så garvar jag bara och om någon säger att jag är kass på gokart så vet jag hur bra jag är men så fort någonting händer emellan alla planer och jag helt plötsligt ändrar riktning i livet så har jag svårt att stå för det. För jag är en sån som har följt mina mål ända sen jag var tio. Det kan vara jobbigt att redan ha planerat mitt liv tio år framöver. Jag har alltid planerat allt tio år framåt, för det gjorde mig trygg. Faktum är att det i slutändan bara gör en själv osäker på vad man egentligen vill och vad som egentligen är bäst för en. Så fort jag har ett mål framför mig så kör jag över allt annat i inriktning på det målet. I slutändan når jag målet. Men är målet bäst? Vad om något emellan dyker upp som är bättre? Genom teatern lärde jag mig att vara lyhörd och följa mina impulser i en karaktär, på så sett leverade man som bäst genom improvisation. Varför gör jag inte detsamma i livet? Måste man fejka en annan karaktär för att leverera eller kan jag leva impulsivt och vara lyhörd, hela tiden i nuet, genom mig själv? För att i slutändan nå det bästa målet - för en själv, ingen annan, i det fullständiga presens nutid
Kommentarer
Trackback
