I really need you tonight, forever's gonna start tonight
Teatern väcker hopp inom mig. Hopp om att få tillbaka livslusten och elden inom mig. Jag är bra på att elda, ännu bättre på att utmanas och att leverera. Det finns saker som avslutas av sig själv, så som med fotbollen. Det fanns liksom inte tid längre och efter att dem flesta slutat så blev det att jag prioriterade annorlunda. Sista matchen i mitt liv slutades med ett mål från min sida och med det kunde jag säga hejdå och tack för de sex bästa åren i mitt liv. Hand i hand med detta avslut slutades automatiskt teatern. Detta valde jag aldrig. Det bara hände att jag stod där en dag med studenthatten på sniskan och insåg att jag går ifrån min inre livsglöd och passion. Det blev ett sånt abrupt slut att jag blev galen efter någon månad. Jag spelar alltid teater för mig själv men ibland kommer jag på mig själv att jag även spelar teater på öppen gata. Jag vill inte betraktas som galen och jag är fan ingen estet men teatern ska tillbaka in i mitt liv igen. Jag kan inte fly längre. Jag kommer aldrig hitta samma glöd på ett gym, hos frisören, hos nära och kära, i en bil, på en restaurang, på ett spa. Så därför slutar jag. Slutar upp med ersättandet av annat för att fylla ut mitt tomrum och istället fyller upp tomrummet med det som teatern lämnade efter sig. Jag tror mig bli galen annars och galenskap är en sjukdom. Ingen vill vara sjuk, inte jag heller
Kommentarer
Trackback
