Jennifer Brolin

När livet tror sig vara skakigt och när någon eller några helt plötsligt tycker annat om den du är. När du känner skuld för något du gjort eller sagt och du tror att allt det lyckliga precis vänt mot botten. Jag tror att människan förstorar allt som inte behöver vara så stort, enbart för att vi är så rädda för att förlora det vi har. Det är ingen som vill dig något ont, i alla fall inte den du tänker på. En nackdel kan inte skaka om de tusen fördelar du bär på. Våga skaka runt en aning utan att vara rädd.         

Var i Göteborg hela helgen hos simons syrra Sara. Dom bodde hur mysigt som helst på landet trettio minuter från innerstan. Vi åt på fin restaurang på lördagskvällen och drack en och flera vinglas. På söndagen, sockret på munken, det sista bästa, så körde vi spontanare förbi Ullared. Det blev dyrt men billigt på samma gång. Köpte det sista vi behöver till hemmet. Nu väntas bara själva hemmet. I januari/februari får vi flytta in. 

 

Har jobbat på och idag så tog jag och Lisa en sväng till Kista och kollade ännu mer på inredning och kläder. För min del blev det bästa köpet mina pannkakor. Mysigt i vilket fall!

I fredags åkte jag direkt efter jobbet till Julia på Svartsjö. Vi eldade, åt god mat och jag kollade

på mitt första avsnitt av idol. Började sedan att röra mig hemåt och möttes av fem alkoholister hos Bea. Jag drack, somnade, gick till jobbet på lördagen. Drog ut på lördagen med Carro och Julia.

 

Klockan var 7,30, söndag morgon. Jag och Simon klär på oss lager på lager av kläder, åker båt till grannön och vi jagar hela dagen. Vi såg en älg, två dovhjortar och ett rådjur. När vi kom hem slängde vi i oss kokt korv och skådade dem två största älgar jag sett para sig vid krogen på Adelsö

 

Hösten är påväg. Eller så är den redan här med tanke på kylan, även om hösten för mig inte börjat förrän alla löv på träden är röda. Om hösten väcks känslor. Bland alla blandade känslor och händelser så längtar jag till flytten. Jag har längtat efter att få flytta sen sjuan så min iver är större än någonsin nu. Har märkt att jag har dåligt tålamod numera. Tänker typ att kärringen i kassan kan öka på tempot lite och att alla ointressanta bara kan prata snabbare så jag kan fortsätta med mitt. 

 

Bryr mig alldeles för lite nu, skyddar hellre mitt eget. För på hösten väcks känslor och man blir känslosam

Man ska väl skriva det man tänker på, direkt? För annars blir det aldrig bra. Jag har nyss varit med fotbollstjejerna. Ett halvår har gått. Samtidigt som allt förändrats så har ingenting blivit annorlunda. Vi är samma tjejer som satt i pyjamas med 7,0 skogsbär i handen och blev fulla efter några klunkar. Vi är tjejerna som hånglade med varandra när alla andra hade killar. Vi hade varandra, spelade våra matcher, gjorde våra lördagar till en höjdpunkt och garvade genom alla fotbollsträningar. Vi lyckades genom alla matcher, fritid och - ja allt. Har sagt det förut och säger det igen: vi är tjejerna (männen) som lyckades på alla sätt och vis och utan er, oss, så hade jag aldrig lyckats skapa det jag skapat. Det är med er jag blir som mest stolt över det jag åstadkommit. Kvällen slutade med att jag fick skjuts hem av min fotbollstränare. Min stöttepelare i sex år.

 

Med er finns inget tid och rum, med er har jag alltid levt - i största möjliga presens nutid - i största möjliga lycka

 

Jennifer - allt är annorlunda men ändå likadant

 

Jag väntas hösten. Min egentid på året. Jag är naiv men ändå lugn på livet. Jag är egot själv och det känns faktiskt rätt bra att hamna i spåren då jag bara tänker på mig själv igen. Snart möts jag upp av Martina och med henne njuter jag snart med en kopp varm kaffe i staden, i kylan, i solen, i väntan - på det som komma skall

"Det måste vara jobbigt att gå runt att bära på så mycket tungt i ryggsäcken" - jag skulle nog hellre rensa ur allt som tynger mig