Demons
Känslan. Att hela scenen är min. Att publiken bara kollar på mig. Väntar på att någon, något, ett ting, skall leverera. Även om mina ögon inte tål strålkastarnas hårda vita ljus så trivs själen - på en tom scen med publikens press på att jag ska leverera.
Jag tror att vi mår bra under press i lagom mängd. Jag tror att alla kräver uppmärksamhet på något plan. Alla vill synas och höras egentligen. Alla vill vara den mest populära, alla vill vara den som festen, hemmet, kompisarna kretsar runt. Vad som skiljer oss åt är hur vi väljer att framhäva det. Från allt och inget, inget och allt så hänger allt i livet på hur vi väljer att framhäva det.
Kommentarer
Trackback
