Varför?

Vet du vad jag saknar?
Jag vet inte hur otroligt lycklig jag skulle bli om jag kunde bli tolv igen och få samma förfrågan, dag ut och dag in under beloppet av flera år. Frågan lyder; vill du hänga med ut och spela bandy? Denna fråga kunde ställas av vem som helst i grannområdet. Alla var killar förstås, inklusive min bror. Det var dennis, johan och linus m.fl.
          Ännu idag, när jag inför alla anses ha vuxit ifrån dem, kan jag skåda utifrån fönstret på tredje våningen tre samma killar med fler nya killar från området som spelar bandy. Med röda bandymål och utrustning. På liv eller död. Inlines eller inte, spelar ingen roll. Det är fortfarande gemensamheten och spelet jag saknar. Jag var hyfsat duktig, det var ingen som påstod något annat. Men just att om kvällarna prioritera det istället för att vara med andra tjejkompisar och sola.

Jag vill spela och dela det roliga med andra som gillar det också. Jag vill vara där och släppa taget om sin ålder och bara vara. Jag tror säkert att jag någon gång i sommar kommer pallra på mig inlines och spela med dem, inklusive brorsan, och kanske farsan. Men det är inte det. Det är så svårt att förklara. Men jag tror att jag vill vara liten igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0