Jennifer Brolin

Dagen innan. Imorgon åker jag. Jag tror att det var menat att jag skulle glömma papper första gången, bli tvungen att evakuera andra gången på ambassaden och bli tvungen att stanna kvar en vecka för stormen. Förra helgen så grät jag hela helgen. Jag om någon var inte redo. Och den 15 oktober hade vi precis blivit tillsammans. Jag och Simon. Jag var inte lika säker då som jag är nu med rebellen. Förra helgen hade jag heller inte hunnit träffa den bästa fyran i sverige. Jag julia linn och josef. Att krama er igår var otroligt jobbigt och jag ville bara snabbt till färjan. Blunda och åka. Att krama Lotta och Janson var minst lika jobbigt. Jag tänkte på annat. Vägrade tänka på att jag inte kommer se dem de närmaste halvåret. Och mina fotbollsbrudar. Så många och så mycket. Så mycket som jag garvat med er och så mycket som ni gjort att jag känt mig hel. Och så Marren. Hon är bra hon. Jag garvar alltid med dig och jag älskar att vi är så oseriösa. Och alla andra runtomkring. Kreta trion, Peace and Love, Åre, Turkiet, Koster, skivor, studenten, teatern, adelsöfester, uppsala, midsommar - året har varit givande och samtidigt så mycket alkohol. Så full som jag var, så full var jag på livet

     

Jag lyssnar på hög musik. Jag har umgåtts och upplevt bland dom bästa veckorna i mitt liv på sistone. Allt för att jag så småningom vet att jag lämnar allt och på så sätt passar på att leva i nuet och njuta. Jag har nog aldrig levt så mycket i nuet som jag gjort den senaste månaden. Jag har blivit modig. Jag har vuxit inom mig själv, redan innan jag åkt.

     

När jag bodde i Vällingby så ville jag bort. Påbörja något nytt. Jag trivdes skitbra men jag var uttråkad. När jag kommer hem så vet jag att jag har något att komma hem till. Att längta hem är nog det bästa som finns. Och när jag har minnena från USA i bagaget då kommer jag leva livet så bra jag bara kan.  

     

Det gäller att infinna sig i sin vardag, trivas med den, men det skrämmer mig att bara stanna kvar. För trygghetens skull. Jag lovar att jag aldrig ska bli trygg i en tillvaro, bara inom mig själv. Så länge jag är trygg inom mig så behöver jag ingen plats, person, eller någon annan att stanna kvar vid. Jag vill se allt dessutom. Jag vill uppleva allt. Jag vill dö när jag är hundra och veta att jag sett och varit med om allt. Jag kanske är djup, tänker för mycket och är komplicerad. Men samtidigt är jag världens mest oseriösa och garvar åt allt. Så jag kanske inte ska ta det här med USA så seriöst. Även om det är ett jobb, så är det bara att garva. Skratt löser det mesta. Samtidigt som kärlek är svaret på allt. Kärlek till sig själv och till alla som gör mig hel.