Ett inlägg för långt för att orka läsas
Jag har gnällt om vårt radhus i en vecka. Om hur opraktiskt det är och om hur mycket trapporna knakar. Hur man ständigt hör ljud från annat än det man själv håller på med och hur osmidigt jag väcks varje morgon av att någon bara öppnar kylskåpsdörren. Och jag har kommit ifund med att jag tror att det kommer en dag då man bara vet att nu är det dags för mig att flytta. Man kommer komma till den totala bristningsgränsen då man bara vill släppa loss och skapa eget. Följa ens egna regler och tycken. För förut ställde jag mig ofta frågan: När ska jag flytta? Vill jag verkligen flytta? Och nu vet jag mer eller mindre svaren.
Menmen, det är några år kvar och - ja man ska väl njuta av det som finns också. Gratis mat och självtvättande kläder är inte så dumt det heller.
