Jennifer Brolin

Igår var en mysig dag då jag och olivia satte oss ned på en nybyggd parkbänk i ripvidet, en solig dag efter skolan. Jag var tvungen att plugga på mitt teatermanus och olle hjälpte mig att spela motpartnern. Nästa vecka är teaterpremiären. Jag vet faktiskt ännu inte om vi ska vara på en finare och större scen eller den hos calle flygare.

Igår satt jag på morgonen klockan nio på bussen hem från Svartsjö, där Julia bor. Hon var hundvakt, vilket förklarar varför jag under natten sov med två chihuahuar' under täcket. Men det var himla mysigt. Förutom det faktum att jag torkade upp, ett lite finare ord; avföring* på sovrumsgolvet på morgonen och raskt öppnade fönstret på vid gavel. Efter det var jag jättepigg och suckade när jag insåg att klockan var som den var. Sex.

På vägen dit och på vägen hem kunde jag inte känna den minsta rastlöshet på bussens fyrtio minuter genom Ekerö. Jag tror det har att göra med att jag trivs så väl att titta ut genom bussens alla fönster och skåda; landet!

Jag har aldrig aldrig gråtit så mycket för en film. Man ska aldrig säga aldrig, men nämner man det två gånger.. vilket är tillräckligt. Så stämmer det. Filmen var otroligt bra, och alla ni som säger att ni har sett den och uttrycker er negativt.. jag förstår mig inte på er. Ta inte illa upp :).
      Det som gjorde den sorglig är nog tanken av att man tillslut vet att åldersskillnaden kommer vara för stor nog, som ett hinder, för dem att vara tillsammans. Eftersom Benjamin själv föddes gammal och dör ung.

Jag såg filmen med Julia Jansson och vi båda grät floder, sittandes på Sergels en av flera biografer. Det var väldigt länge sedan jag valde Sergel före Vällingby centrums biografer, så det resulterade till att bli mer än mysigt. Se Benjamin Button's otroliga liv, för min skull! Den rankar mina filmlistor, även fast ingen film någonsin kommer att slå ut Titanic.   

Natten till onsdagen från tisdagen.. sov jag gott. Varför jag sov gott har att göra med det faktum att jag och Julia Janson hade spenderat en helkväll på café (i fyra timmar) och tittat på ettornas uppspel av olika gestaltningar, på Södra Latin.

Jag har aldrig suttit på ett café så länge, i hela mitt liv. Mina ben var så hyperaktiva att jag inte tvekade alls på att jag skulle kunnat springa en mil. Men det var mysigt, vilket var huvudsaken. Första timmen var Lotta & Ludde där och satt med oss. Dem är så otroligt söta tillsammans. De andra timmarna pratade vi om allt och inget. 
        Tillslut kom två glada, hyperaktiva och förväntansfulla tjejer i regnväder fram till gymnasiet lagom till klockan åtta. Det fanns ingen tvekan på att pjäsen inte skulle vara bra, men jag trodde aldrig att den skulle vara så där bra som den efter 80 min resulterade till. Jag var riktigt lycklig, då jag i all hast ville ta mig igenom den fullsatta publiken och ta mig in på scen, på egen bekostnad. Men jag vet i alla lägen att jag får vänta till höst, då jag har chansen att få vara en del av det. I slutändan hälsade jag på Agnes.. som fick mig från första början att vilja titta på pjäsen. Hon är grym.

För er som är mer detaljerat intresserade över vad just Södra Latins första årselever sysslade med denna kväll, så kan jag berätta det. En grupp på tio personer gestaltade en pjäs ur samhällets perspektiv på livet, utan ord ena delen på fyrtio minuter. Den andra delen följdes av repliker, men fortfarande samma klang som den första, och hade perspektiv på samhällets tjänster och krav nuförtiden. Som sagt kunde en replik vara; kan du skura golvet? Därför att jag, eh, hinner inte.. jag ska åka till Ryssland och gifta mig.


steniga lövsta med minnen (:  en vacker vårkväll.