Jennifer Brolin

Det var länge sen jag skrev. På riktigt. För mig har egentid varit det jag krävt mest av. Något jag också behövt och gjort att jag överlevt en värld full av besvikelser, press, krav, sorgsenhet, lycka, kärlek. En värld full av drama. Ett liv utan drama är inget liv och ett liv utan lugn är heller inget liv. Som jag alltid sagt så är det i pauserna som vi andas, reflekterar, bildar våra egna åsikter, bygger upp styrka och lär oss av allt runtomkring som har hänt. Förut kände jag mycket att jag villle fly - bara dra. Åka till en okänd plats där ingen visste varken vad jag hette, vad jag ville eller vad jag gjorde. Jag minns att jag trivdes för en stund ensam i mitt rum bortom Atlanten. Med min laptop i knäet så skrev jag - för allt jag kunde, för allt jag var och för allt jag gjort. Livet är för kort för att vara bitter på något. Livet får inte bara rulla på. Du ska vägra se något halvdant, utföra något du halvt är nöj över, för allt du gör ska vara till det yttersta. Ingen ska behöva få gå igenom livet halvglad. Jag är hellre med i den största och farligaste berg- och dalbanan än att nöja mig med lilla ofarliga nyckelpigan på Gröna Lund. Jag är också hellre med om det största misslyckandet så länge jag får vara med om den allra största höjdpunkten än att gå igenom livet med samma min på läpparna. Att vara halvglad igenom livet är inget liv. Jag flyr inte längre. Jag försöker inte att göra det heller. Det gäller att hitta en plats, en lugn plats som gör en trygg, och ständigt låta vingarna bära utifrån den fasta punkten. Att lyfta, flyga, men att alltid alltid hitta tillbaka är nog det vackraste som finns

Jennifer Brolin