Jennifer Brolin

Förutom det faktum att jag är inne i en period då jag håller på att nysa hjärnan av mig och har en pilbåge i halsen, kan jag ta och medge att mitt snubblande idag på isen med klassen var minst sagt roande. Men, hallå. Olyckor händer, inte sant? Jag var ju inte en begåvning själv men jag fick lite hjälp på traven med snubblandet av mina 'ascoola' nya skridskor, host Mackan? Men sånt händer, såklart! Jag får nöja mig med att min bula på pannan faktiskt minskat och Vi kan alla ta och skylla på att farsan min har slipat dem, dagen innan, fel.. om det känns lättare. Hursomhelst var det roligt att testa mina kunskaper på isen, om man nu ska kalla det så. 

Dagen slutade med att jag tappade mitt sminkbortagningsmedel snett ner i toaletten. Den gled från handfat till en lägre hylla och ner i toan. Typiskt. Detta var två timmar efter en muffins på mcdonalds i Bromma med Julia. Jag har brutit mitt löfte denna vecka, jag har ätit två muffins.. vilket är väldigt svårt att motstå. Men och andra sidan ska man ju få unna sig något någon gång. Vi lever ju bara en gång. Eller?

Jag har nyligen skakat av mig mina sista tårar med hjälp av sista avsnittet i säsong 3, OC. I fyrtiofem minuter har jag lyckats med att väldigt enkelt gråta. Det är något speciellt med just detta avsnitt då det i ärlighetens namn känns som om jag för en gångs skull, just med detta avsnitt, kan tänka på något annat än mitt eget. Att det faktiskt finns andra saker som vilar runt hörnet, som är långt ifrån de lilla problem som jag själv stakar mig över idag. 
         Okej. Jag vet. Det är en serie, men vore det på riktigt skulle jag ta mig dit och träffa Marissa.
Nu efteråt känner jag mig en aning uppfriskad, men med dunder huvudverk. Så det passar nog bra att endast gå och lägga sig, eftersom jag ska upp tjugo i sex imorgon.

Kände bara att jag för en gångs skull ville tala om att jag är ledsen över Marissa, att hon inte finns mer.
Men det finfina med tv-program och säsonger är att man alltid kan släppa taget om allt annat och dra sig in i en bedårande värld, som man aldrig har kunnat hysa en aning över att den finns.

Tja.
Min bror är nu elva år och är en stor kille, om man nu ska nämna det traditionellt. Det firade jag med fyra timmars läsning om alla världens problem, SO, men lyckligtvis var jag ju som sagt tvungen att ägna några timmar åt släkten och min brorsa.. vilket var väldigt tur för annars hade jag nog storknat i all hast med läsningen. Mina ögon hade säkert blivit fyrkantiga och fyllda med gegga, jag hade fått kramp i mina livlösa ben och hade behövt färdas till sjukhus och behövt gå på kryckor hädanefter som Rosanna (: .. men lyckligtvis hindrades jag, med läxläsningen, av att släkten kom på besök. Mormor & morfar hördes på långa vägar då deras 'hip hip hurra' -sång inledes i dörröppningen, farmor kom tidigare.
           Jag fick snabbt som attan kasta på mig ett lager foundation och slå på mitt ''dunderhuvudverk på morgonen-leende" och äta tårta innan jag återgick till världens 'intressanta' problem. 
           
Hursomhelst tillbringade jag kvällen med brorsans mycket roliga nya Mario fotboll spel på Wii!
Jag rekommenderar det till alla som förövrigt gillar Super Mario och fotbollsspel. Så medan jag var fullt inne i mitt spelande var födelsebarnet själv hos en kompis med sina nya jeans som han fått av mig och förutom att mammas kompis lärde mig en massa otroliga fakta om problemen i världen, tack, så tenderade kvällen till att bli egentligen väldigt händelselös för min del. 

     

Efter noga planering flera dagar innan så föll det äntligen på plats, Julia skulle sova över hos mig. Hon knackade på min vita dörr runt middagstid och var nära på att få hemmanyckeln i huvudet. Jag bad henne öppna, jag hade ju ansträngt mig hela dagen åt att ligga på soffan och kolla på MTV och var mindre än förtjust att gå ned en trappa.
      Överraskad och mycket glad blev jag när Julia började spela upp den låt som spelas i 'felix vardag' -reklamerna, därför att jag då helt säkert hädanefter kan få njuta av den hur mycket jag vill genom att själv ha den på mobilen. Jag älskar den och jag antar att vi båda blev sugna på att shaka' loss lite. Så vi bestämde oss för att slå våra kloka huvuden samman och köra igång en egenproducerad dans till låten. 
     Det blev en mer seriös hippiedans, med brillor och huva. Sedan kom idén om att göra en dans som var raka motsatsen; alltså en mer fjortis inspirerad låt med korta tröjor, nätstrumpbyxor, rosa läppstift och fjortissträck med mascaran på våra rödrosiga ansträngda kinder. Det var roligt. (;

Igår kväll kan jag gott ta och nämna att jag var hemma hos Julia. Förutom att vi njöt av chipsen som jag tagit hemifrån, utan att säga till pappa som sedan visat sig bli *förbannad*, så tittade vi även på Let's Dance. Och jag måste säga att jag aldrig tidigare varit så förtjust i att följa detta program, men nu är det verkligen roligt att följa! Men det kanske beror på att Sveriges underbaraste Nicke medverkar och har tagit över efter Mojje, stackarn. Jag kan också erkänna att jag vill ha blondinbella med i programmet så långt det varar. Om jag fick välja tre finalister, oberoende egentligen på hur duktiga dem alla är, så får det nog bli Nicke, Bella och.. ärligt talat Laila för att hon visat sig vara förvånansvärt bra.
    Hursomhelst, gick vi ut på promenad med vovven efter en härlig tjugo minuters massage på oss vardera.
Det börjar bli som en riktig tradition med tv4 blingbling program, snacks, massage och prommis med vovven en gång i veckan. I love it. (:

  Hur som helst, så är det väl dags att berätta för er som inte vet; jag åker tunnelbana varje dag. Det är inte lika enkelt som det låter. Ibland medför det STORA illaluktande, brakande, muckande konsekvenser. För var dag händer det alltid något nytt på tunnelbanan inom beloppet av min halvtimma.

Det har den senaste veckan inte resulterat något riktigt ovanligt, förutom idag då det brast. Där satt jag, längst in mot väggen, i första vagnen och ignorerade tanken av att det är folk runt omkring mig med hjälp av mitt headset och lite musik. Jag bar på mig mjukisbyxor och en passande mjukiströja, som är ganska vardaglig klädsel för mig mitt i veckan under tidiga morgnar, och halvsov.
    Och där kommer han. En tatuerad typisk motorcykel kille med piercing i vänstra ögonbrynet. Han makar sig in på platsen bredvid mig, ännu märker jag ärligt inte att någon har satt sig. Det blir inte särskilt uppenbart förrän jag börjar känna en svag doft av cigarettrök. Äsch, det är väl helt okej.. lite röklukt har man ju inte dött av! Tänkte jag. Och den dagen hörde man aldrig mer från Jennifer...
                             För jag var hysteriskt upptagen med att försöka på ett döljande sätt hålla för näsan och endast andas med munnen som resulterat till ett strävt sandpapper. Jag ville ju verkligen inte byta plats, det var fullt på alla andra platser. För nu hade verkligen lukten ökat, enormt. Det började klia och sticka i näsan, enormt. Som sagt, det är ju jobbigt att hålla ett stöd för handen som hela tiden åker ned samtidigt som man byter låt var tredje minut på mobilen och håller för näsan på ett döljande sätt. Jag försökte hålla mig till luftkonditioneringen, mestadels av resan med mina tårrinnande ögon. Men så plötsligt hände det! Inom loppet av tjugotvå minuter gick han, gudskelov, av på fridhemsplan och min dag var räddad. 

Gud vet vad han hade gjort med ciggen! 


                                        

Trots det faktum att mitt namn står hyfsat tydligt precis ovanför, så känns det mycket bättre att ändå hövligt presentera mig. Det är jag som är Jennifer Brolin. En.. ja vad ska jag säga?
     Mina intressen är nog ganska självklara för de allra flesta, trots att jag nu tillägger att jag gillar att skriva och skulle göra vad som helst för att få sätta mig i en cabriolet och spendera mina sju års sparade pengar till min resa genom USA. Utan det faktum att folk knappt kan undgå mitt leende på läpparna, så strävar jag mot målet på västkusten. Men hursomhelst är det min hemlighet, berättelsen kan jag ta när jag kommer tillbaka.
     Förövrigt är jag positiv mot det allra mesta och skulle inte neka till ett dopp i isvaken, klättring i de riktiga bergen, besegring av Mount Everest, fallskärmsflygning och fem svängar i tilt på GrönaLund, om du är med mig. Jag har inte detta som mål i livet, men alla ska veta att jag söker efter chanslösa upplevelser och framför allt roliga minnen som jag således kan berätta om. 
     Jag har även lugna aktiviteter högt upp på listan. Jag trivs sittandes, i norra Sverige, omgiven av snö runtom den gyllenbruna stugan med en kopp te i handen. Jag trivs också så oerhört att få göra ett graciöst dyk ner i vattnet om sommaren och få vara kvar, spekulera och kisa under solens strålar. Jag kan inte säga att jag älskar att även sola, för då ljuger jag. Men jag kan inte neka till resultatet att få en riktigt brun kropp, så vill man vara fin får man lida pin och bättra på brännan någon timma. 

Jag har även således mål i livet. Förutom min vilja att skapa något inom det estetiska, så kan jag ju inte avsluta min mening utan att nämna den rätte som jag ännu väntar på. Det kanske låter otroligt larvigt, men jag tror på den rätte. Jag kan inte undgå tanken av att det känns som om jag redan har funnit honom. 
    På tal om kärlek kan jag ta och nämna att mina tankar pekar åt att delvis någon gång få bli en efterlängtad mamma och känna den känslan av att ta hand om någon annan. Det har varit ett självklart val sen alltid. Lika troligt och viktigt val som att ägna tid åt familj och vänner. 
   Mitt motto i livet är att se till att njuta av varje sekund i livet. Hur man njuter, beror på. Min taktik kallas för pluggtekniken, alltså genom att åstadkomma en ljus framtid utav att man gör bra ifrån sig i skolan. Vad som händer därefter låter jag överräcka till ödet som förhoppningsvis ställer sig på plats med hjälp av min egen vilja att fortsätta framåt. Jag tror på att om man vill åstadkomma något så viktigt, mycket.. så klarar man det. Det gäller endast delvis att låta förtroendet till sig själv stå i centrum för en gångs skull. Att låta viljan och lusten ta övertaget, med fötterna ståendes stadigt på denna jord.    

Den här gången blev det mycket att skriva om antagligen för att jag inte kan undgå att tankarna bara sprutar ut på tangentbordet, men jag lovar att skriva igen och en kanske lite mindre spalt.
Jag hoppas att du fortsätter med ditt sunda förnuft att läsa min blogg, för det uppskattar jag mycket. kram.